SANNA PERSSON.

Jag blir alltid så känslig framåt midnatt. Sitter här i min säng och tanken kom till mig att jag faktiskt vill dela med mig av vad jag upplevt den senaste månaden. Jag brukar aldrig vara särskilt privat här på bloggen och trodde aldrig att jag skulle sitta här och skriva av mig. Men nu gör jag det för jag vill tro att det kommer kännas aningen bättre efter att jag satt ord på alla smärtande tankar som tynger mig. Jag har hintat lite här på bloggen om att jag inte mått så bra den senaste tiden. Trots detta har jag ändå, utåt, försökt vara den person jag vill vara och den person som jag vill att alla ska uppleva mig som. Det är mycket troligt att de som inte är mina närmsta inte ens har noterat någon skillnad. För hur lätt är det att förstå när inget visats utåt. Jag ler och skrattar, men bakom det ljusa finns ett mörker. En tung och tärande tomhet ekar i mitt bröst. Jag har under den här månaden fått erfara en ny känsla. Sorg.

 

Jag har aldrig förut mist någon jag älskar och jag har aldrig förut kunnat föreställa mig hur det skulle kännas. En förebild som alltid funnits där finns inte kvar. Aldrig har jag känt mig så hjälplös.Visst har jag innan gråtit tills det inte fanns någon gråt kvar och visst har jag innan trott att jag aldrig kommer kunna bli lycklig igen. Men det här är något annat. Det finns en betydelsefull detalj som skiljer sig. Skillnaden är att allt annat i slutet har löst sig och jag har i många fall tittat tillbaka och skrattat. Det finns alltid en lösning. Men det här, det går inte att lösa. Ingen kan väcka min mormor till liv igen.

 

När mina vänner drabbats av något svårt försöker jag alltid vara den som lyssnar och förklarar att tiden läker alla sår. Nu upprepar jag dessa ord gång på gång för mig själv och hoppas att det jag alltid förespråkat och trott på faktiskt stämmer. Men just nu känns det så långt borta och man fortsätter förneka det som hänt. Fortsätter tänka och tillslut tro på att hon är där hemma med morfar vid sin sida. Fortsätter tänka att sjuttiosju är ingen ålder, och fortsätter tänka att ingen dör i cancer.

 

Mitt i sorgen och mörkret som omgivit oss skiner en liten strimma ljus, genom att tänka att hon lever kvar inom oss alla. En liten del av henne finns bevarad i mig och den kommer jag bära med mig med stolthet i resten av mitt liv.

 

Jag vet att det är svårt att hitta tiden. Jag vet det. Jag håller själv huvudet precis över vattenytan just nu men snälla försök ändå. Försök hitta tiden till att umgås med dem du älskar och framförallt - berätta för dem vad de betyder för dig för en dag finns de inte kvar hos oss längre. Och när de väl är borta finns ingen andra chans. Vi får bara en chans att leva och det är nu.